(b). Latin AmericaLatin America rev

(b). Latin America

Latin America reveals similar patterns of informalization of security but, in the more developed countries at least, this coexists alongside a more extensive sector of state welfare. One reason for this is much earlier decolonization and political independence together with the subsequent emergence of export economies and partial industrialization. This fostered a capitalist class and an urban proletariat alongside the land-owning class and a hard-pressed peasantry, manifesting problems of vertical and horizontal integration. The inter-war global depression brought about a switch from export economies to import substitution strategies. This fostered the emergence of social insurance and employment protection schemes for formal sector workers, endorsed by the state. On this basis, an alliance of industry, public sector workers and urban industrial workers emerged which acted to protect and extend these incipient welfare institutions. As a result, a welfare regime emerged in post-war Latin America, most clearly in the more developed Southern Cone, not unlike that of southern Europe. There were aspirations toward universal access in health and education. Social insurance and employment protection institutions provided a substantial degree of protection against risk for formal sector workers and their dependants. Small wonder that some have characterized the Southern Cone countries as welfare states (Huber, 1996). However, the dualized economy left the mass of informal sector workers (peasants, landless laborers, urban unemployed, and marginal workers) unprotected, reliant on unregulated labor markets, residual public assistance programs and above all their own resources. Throughout the region, household provision and livelihood mixing were important, and the private sector was not clearly distinguished from the public. For this reason, Barrientos (2004) describes this as a combined conservative-informal welfare regime—with, in southern countries, an incipient conservative-informal welfare state regime.

He goes on to argue that this post-war Latin American regime type was substantially transformed during the late 1970s and 1980s as import substitution (increasingly ill-adapted to the liberalization of trade, investment and finance) was replaced by export-oriented growth models as a response to debt crises and the impositions of structural adjustment (Gwynne & Kay, 1999). With such harsh modifications to the economy, corporatist and syndicalist politics gave way to authoritarian political regimes (O’Donnell, 1979). In the face of this combined onslaught, the political constituency of industry, public sector and formal sector workers crumbled. As a result, according to Barrientos (2004), by the 1990s, the welfare regime began to shift to a liberal–informal one. Employment protection withered in the face of labor market deregulation. Social insurance began to be replaced by individual saving and market provision. The private financing and provision of health and education was encouraged. The state origins of protection were weakened, with workers of all kinds more exposed to informal sources of support. Looking to the future, the experience of instability and crisis during the last decade is stimulating the resurgence of political democracy across the region which might offer opportunities for new, perhaps more inclusive, social programs and forms of social development to emerge. Unlike South Asia, there is a tradition of extensive state-induced social policy to refer back to.

(c). East Asia

The middle-income countries in East Asia10 provide a radically different model of combined informal and formal welfare, described as productivist welfare regimes. These regimes are based on dynamic emerging capitalist market economies, which have driven the commodification of labor over many decades under state guided pursuit of economic growth as the main policy goal, with the emergence of marketized social welfare as a corollary. Moreover, they continue to be governed by unified, relatively strong states with substantial steering and infrastructural capacities. They have pursued this developmental agenda with remarkable economic success. In the absence of seriously unequal Latin American-style land and income distribution, attributable in part to post 2nd world war imposed land reform agendas, this growth has generated steadily improving welfare outcomes ( Gough, 2001 and Gough, 2004a).

The term productivist welfare regime signals that the East Asian countries differ from the types of welfare state regime identified in the West. First, social policy is not an autonomous agent in society or even an autonomous sphere of government; rather it is subordinated to the dominant economic policy goal of maintaining high rates of economic growth. Following on from this, social policy is concentrated on social investment notably in education and basic health rather than social protection. Third, this policy has largely been driven by the imperatives of nation building and regime legitimation. Fourth, the state is mainly confined to regulation rather than provision and plays only a contributory role to the broader welfare mix, which is sustained by strong families and household strategies, high savings and marketized provision and, in Korea, enterprise welfare.

However, the sustainability of this regime and the threats to welfare are now open to doubt because of its vulnerability in the East Asian financial crisis of 1997 when the open economies of the region were exposed to short-term inflows of hot money from the US and Japan which financed unsustainable bank lending and investment projects. The ultimate collapse of the Thai baht triggered a currency and banking crisis with major impacts upon incomes, poverty and living standards. As a result, the absence of social protection measures and the lack of social investment in higher education were exposed. The advent of democratization and sustained citizenship campaigns coupled with greater international economic exposure has driven the governments of Korea and Taiwan to develop incipient welfare states, albeit of a distinct productivist bent. It remains to be seen whether this sets a pattern for the transformation of the productivist social development regimes elsewhere in the region.

Resultat (svenska) 1:

(b). LatinamerikaLatinamerika visar liknande mönster av informalization säkerhet, men i de mer utvecklade länderna åtminstone detta samexisterar tillsammans med en mer omfattande sektor av välfärdsstat. En anledning till detta är mycket tidigare avkolonisering och politisk självständighet tillsammans med efterföljande uppkomsten av export ekonomier och partiell industrialisering. Detta främjas en kapitalistklassen och en urban proletariatet tillsammans med klassen mark-ägare och ett hårt pressade peasantryen, manifesterar problem med vertikal och horisontell integration. Mellankrigstiden världsdepressionen medfört en övergång från exportera ekonomier att importera substitution strategier. Detta gynnat uppkomsten av systemen för social trygghet och sysselsättning skydd för formella sektorn arbetstagare, godkändes av staten. På grundval av detta uppstod en allians av industri, offentliganställda och urban industriarbetare som agerat för att skydda och utvidga dessa begynnande sociala institutioner. Som ett resultat, fram en välfärd ordning i efterkrigstidens Latinamerika, mest tydligt i mer utvecklade sydamerikanska, som i Sydeuropa. Det fanns strävanden mot allmän tillgång i hälsa och utbildning. Social trygghet och sysselsättning skydd institutioner som en betydande grad av skydd mot risken för formella sektorn arbetstagare och deras anhöriga. Konstigt att vissa har präglat de sydamerikanska länderna som välfärdsstater (Huber, 1996). Den dualized ekonomin lämnade dock massa informella sektorn arbetstagare (bönder, jordlösa arbetare, urban arbetslösa och marginella arbetstagare) oskyddade, beroende av oreglerade arbetsmarknader, resterande offentligt stödprogram och framför allt sina egna resurser. I hela regionen, hushållens bestämmelse och försörjning blandning var viktigt, och den privata sektorn var inte klart skilja sig från allmänheten. Av denna anledning Barrientos (2004) beskriver detta som en kombinerad konservativa-informella välfärd regim – med, i länder i syd, en begynnande konservativa-informella välfärd statliga regimen.He goes on to argue that this post-war Latin American regime type was substantially transformed during the late 1970s and 1980s as import substitution (increasingly ill-adapted to the liberalization of trade, investment and finance) was replaced by export-oriented growth models as a response to debt crises and the impositions of structural adjustment (Gwynne & Kay, 1999). With such harsh modifications to the economy, corporatist and syndicalist politics gave way to authoritarian political regimes (O’Donnell, 1979). In the face of this combined onslaught, the political constituency of industry, public sector and formal sector workers crumbled. As a result, according to Barrientos (2004), by the 1990s, the welfare regime began to shift to a liberal–informal one. Employment protection withered in the face of labor market deregulation. Social insurance began to be replaced by individual saving and market provision. The private financing and provision of health and education was encouraged. The state origins of protection were weakened, with workers of all kinds more exposed to informal sources of support. Looking to the future, the experience of instability and crisis during the last decade is stimulating the resurgence of political democracy across the region which might offer opportunities for new, perhaps more inclusive, social programs and forms of social development to emerge. Unlike South Asia, there is a tradition of extensive state-induced social policy to refer back to.(c). East AsiaThe middle-income countries in East Asia10 provide a radically different model of combined informal and formal welfare, described as productivist welfare regimes. These regimes are based on dynamic emerging capitalist market economies, which have driven the commodification of labor over many decades under state guided pursuit of economic growth as the main policy goal, with the emergence of marketized social welfare as a corollary. Moreover, they continue to be governed by unified, relatively strong states with substantial steering and infrastructural capacities. They have pursued this developmental agenda with remarkable economic success. In the absence of seriously unequal Latin American-style land and income distribution, attributable in part to post 2nd world war imposed land reform agendas, this growth has generated steadily improving welfare outcomes ( Gough, 2001 and Gough, 2004a).The term productivist welfare regime signals that the East Asian countries differ from the types of welfare state regime identified in the West. First, social policy is not an autonomous agent in society or even an autonomous sphere of government; rather it is subordinated to the dominant economic policy goal of maintaining high rates of economic growth. Following on from this, social policy is concentrated on social investment notably in education and basic health rather than social protection. Third, this policy has largely been driven by the imperatives of nation building and regime legitimation. Fourth, the state is mainly confined to regulation rather than provision and plays only a contributory role to the broader welfare mix, which is sustained by strong families and household strategies, high savings and marketized provision and, in Korea, enterprise welfare.However, the sustainability of this regime and the threats to welfare are now open to doubt because of its vulnerability in the East Asian financial crisis of 1997 when the open economies of the region were exposed to short-term inflows of hot money from the US and Japan which financed unsustainable bank lending and investment projects. The ultimate collapse of the Thai baht triggered a currency and banking crisis with major impacts upon incomes, poverty and living standards. As a result, the absence of social protection measures and the lack of social investment in higher education were exposed. The advent of democratization and sustained citizenship campaigns coupled with greater international economic exposure has driven the governments of Korea and Taiwan to develop incipient welfare states, albeit of a distinct productivist bent. It remains to be seen whether this sets a pattern for the transformation of the productivist social development regimes elsewhere in the region.

Resultat (svenska) 2:

(b). Latinamerika Latinamerika avslöjar liknande mönster av informa säkerhet, men i de mer utvecklade länderna åtminstone, samexisterar detta tillsammans med en mer omfattande sektor statlig välfärd. En orsak till detta är mycket tidigare avkolonisering och politiskt oberoende tillsammans med den efterföljande uppkomsten av exportekonomier och partiell industrialisering. Detta främjas en kapitalistklassen och en stadsproletariatet längs jordägande klassen och ett hårt pressade bönderna, manifesterar problem med vertikal och horisontell integration. Mellankrigs global depression lett till en övergång från exportekonomier att importera strategier substitution. Detta främjas uppkomsten av socialförsäkringen och systemen för anställningsskydd för formella Anställda, som godkändes av staten. På grundval av detta, en allians av industri, offentliganställda och urbana industriarbetare framkommit som agerat för att skydda och utvidga dessa begynnande välfärdsinstitutioner. Som ett resultat, en regim välfärd uppstod i efterkrigstidens Latinamerika, tydligast i de mer utvecklade sydamerikanska, inte olik den i södra Europa. Det fanns ambitioner mot allmän tillgång i hälsa och utbildning. Socialförsäkrings och anställningsskydd institutioner som en väsentlig grad av skydd mot risk för arbetstagare formella sektorn och deras anhöriga. Inte undra på att vissa har präglat länderna i södra delen som välfärdsstater (Huber, 1996). Men den dualiserade ekonomin lämnade massan av informella Anställda (bönder, jordlösa arbetare, stads arbetslösa och marginella arbetstagare) oskyddade, behövande oreglerade arbetsmarknader, restprogram offentligt stöd och framför allt sina egna resurser. I hela regionen var hushållens tillhandahållande och försörjning blandning viktig, och den privata sektorn var inte tydligt skiljer sig från allmänheten. Av denna anledning Barrientos (2004) beskriver detta som en kombinerad konservativ-informell välfärdsregim med, i sydliga länder, en begynnande konservativ-informell välfärdsregim. Han fortsätter med att hävda att detta efterkrigstidens Latinamerika regim typ var väsentligt omvandlas under slutet av 1970 och 1980 som importsubstitution (allt sämre anpassad till liberalisering av handel, investeringar och finansiering) ersattes med exportinriktade tillväxtmodeller som svar på skuldkriser och påbud av strukturanpassning (Gwynne & Kay, 1999). Med sådana hårda ändringar i ekonomin, korporativa och syndikalistiska politiken gav vika för auktoritära regimer (O'Donnell, 1979). Mot bakgrund av denna kombinerade angrepp, den politiska valkrets av industri, offentlig sektor och formella Anställda rasat. Som ett resultat, enligt Barrientos (2004), av 1990-talet började regimen välfärd att övergå till en liberal-informell. Anställningsskydd vissnade i ansiktet av avreglering av arbetsmarknaden. Socialförsäkringen började ersättas av individuellt sparande och tillhandahållande marknaden. Den privata finansieringen och tillhandahållande av hälsovård och utbildning uppmuntrades. De statliga ursprung skydd försvagades, med arbetare av alla slag mer utsatta för informella källor till stöd. En blick in i framtiden, är upplevelsen av instabilitet och kriser under det senaste decenniet stimulerar återkomsten av politisk demokrati i hela regionen som kan erbjuda möjligheter för nya, kanske mer inkluderande, sociala program och former av social utveckling fram. Till skillnad från Sydasien, det finns en tradition av omfattande statligt framkallad socialpolitik för att gå tillbaka till. (C). Östasien De medelinkomstländer i östra Asia10 ger en radikalt annorlunda modell av kombinerade informella och formella välfärd, som beskrivs som produktivistiska välfärdssystem. Dessa regimer bygger på dynamiska tillväxt kapitalistiska marknadsekonomier, som har drivit handelsvara för arbetskraft under många årtionden under statlig guidad strävan efter ekonomisk tillväxt som viktigaste politiska mål, med uppkomsten av marketized social välfärd som en naturlig följd. Dessutom fortsätter de att styras av enhetliga, relativt starka stater med betydande styrning och infrastrukturkapacitet. De har drivit denna utvecklingsagenda med anmärkningsvärda ekonomiska framgång. I avsaknad av allvarligt olika latinamerikansk stil mark och inkomstfördelningen, beror bland annat för att skriva dagordningar jordreform som infördes 2: a världskriget, har denna tillväxt genererat allt bättre välfärds utfall (Gough, 2001 och Gough, 2004a). Termen produktivistiska välfärds regimens signalerar att de östasiatiska länder skiljer sig från de typer av välfärdsstatens regim som anges i västvärlden. För det första är socialpolitiken inte en självständig agent i samhället eller ens en självständig sfär av regering; snarare är underordnad den dominerande ekonomiska politiska målet att upprätthålla en hög ekonomisk tillväxt. Som en följd av detta är socialpolitiken koncentreras på sociala investeringar, särskilt inom utbildning och grundläggande hälsovård i stället för socialt skydd. För det tredje har denna politik till stor del drivits av kraven på nationsbyggandet och regim legitimation. För det fjärde är staten främst begränsad till förordning i stället för tillhandahållande och spelar endast en bidragande roll till den bredare välfärdsblandning, som upprätthålls av starka familjer och hushålls strategier, högt sparande och marketized bestämmelse och i Korea, företags välfärd. Men hållbarhet av detta system och hoten mot välfärden är nu öppen för tvivel på grund av sin sårbarhet i öst asiatiska finanskrisen 1997, då de öppna ekonomier i regionen utsattes för kortsiktiga inflöde av heta pengar från USA och Japan som finansierade ohållbar bankernas utlåning och investeringsprojekt. Den ultimata kollaps den thailändska baht utlöste en valuta och bankkris med stora effekter på inkomster, fattigdom och levnadsstandard. Som ett resultat, var avsaknad av åtgärder för social trygghet och bristen på sociala investeringar i högre utbildning exponeras. Tillkomsten av demokratisering och ihållande medborgarskap kampanjer i kombination med ökad internationell ekonomisk exponering har drivit regeringarna i Sydkorea och Taiwan för att utveckla begynnande välfärdsstater, om än av en distinkt produktivistiska böjd. Det återstår att se om detta skapar ett mönster för omvandlingen av produktivistiska social utveckling regimer på andra håll i regionen.

Resultat (svenska) 3:

(b).latinamerika

latinamerika visar liknande mönster av informalization säkerhet, men som i de mer utvecklade länderna åtminstone detta samexisterar med ett mer omfattande sektor av statens välbefinnande.ett skäl till detta är mycket tidigare avkoloniseringen och politiska oberoende tillsammans med senare uppkomst av export ekonomier och delvis industrialisering.detta främjade en kapitalistisk klass och en urban proletariatet tillsammans med mark med klass och ett hårt pressade bondebefolkningen, orsakar problem för vertikal och horisontell integration.de inbördes krig global depression har lett till en övergång från export ekonomier att importera godkänt strategier.det gynnat uppkomsten av socialförsäkrings - och arbetsrättsliga trygghetssystemen för formella sektorn arbetstagare, som stöds av staten.på grundval av en allians av industrin, anställda inom den offentliga sektorn och urban industriarbetare framkommit som agerat för att skydda och utöka dessa begynnande sociala institutioner.som ett resultat av en välfärd regim som framkom i efterkrigstidens latinamerika,tydligast i de mer utvecklade södra kontinenten, till skillnad från södra europa.det var strävan mot en allmän tillgång till hälso - och sjukvård och utbildning.socialförsäkrings - och anställningsskydd institutioner under förutsättning att en betydande grad av skydd mot risken för formella sektorn arbetstagare och deras familjemedlemmar.