Substantively, the notion of a welf

Substantively, the notion of a welfare regime embodies the relationship between sets of rights on the one hand and the performance of correlative duties on the other. The manner in which that relationship is specified is a product of history, especially a history reflecting the interrelation in different epochs between domestic institutions and the global economy. Those interrelations circumscribe the relative autonomy and legitimacy of the state, and bring a range of non-state actors at global as well as local level into our generalized account of social policy. Thus, for many societies today, rights cannot only be understood in a strict statutory sense; and correlative duties will come, if at all, from domains other than the domestic state.

Of course, reality is more complicated than such a classification, in the sense that regions or countries within them can combine elements of all three types within a single social formation. Thus, different categories of a country’s population can experience different primary regimes: some might be successfully incorporated into state protection; others reliant upon community and family arrangements; and others more excluded from formal or informal mainstream arrangements and reliant upon highly personalized politico-militia patrons, in which a sense of insecurity is prevalent. But within that complexity of hybrids, we are certainly clustering different countries of the world into a primary association with one of these three regime groups.5

3. The theoretical framework

We derive these broad types of welfare regimes within a theoretical framework presented in Figure 1. It comprises four components: the institutional framework, the institutional responsibility matrix (IRM) or welfare mix, the welfare situation of the population, and the pattern of stratification and mobilization.


Theoretical framework for comparing welfare regimes.
Figure 1.
Theoretical framework for comparing welfare regimes.

Figure options









Let us begin at the bottom right of Figure 1 with the final evaluative principle: the welfare outcomes of the population. These refer to the extent of poverty and other measures of low or inadequate resources, the need-satisfactions of the population (the extent to which their basic and intermediate needs are met), and the insecurity they experience. These welfare outcomes are explained most immediately by the IRM or welfare mix (top right of Figure 1). This is the institutional landscape within which people have to pursue their livelihoods and well-being objectives, referring to the role of government, community (informal as well as organized, such as NGOs and Community Based Organizations), private sector market activity, and the household in mitigating insecurity and well-being, alongside the role of matching international actors and processes. The welfare mix in turn is greatly shaped by the basic institutional conditions in a country (top left of Figure 1): the pervasiveness and character of markets, the legitimacy of the state, the extent of societal integration, cultural values and the position of the country in the global system. Finally, the stratification system and pattern of political mobilization by elites and other groups (bottom left of Figure 1) is both cause and consequence of the other factors. The stratification system refers to the existing distribution of power in a society and the range of societal inequalities. These shape—but do not determine—the attendant mobilizations of different groups and coalitions. These will frequently reproduce the institutional conditions of the society, but they may act to undermine them and thus alter the welfare mix and patterns of welfare of the country. On the other hand, the welfare mix and welfare outcomes also influence the nature of political mobilizations in the future.

Within this framework, two features of the institutional responsibility matrix are especially innovative: the community and global dimensions. In Esping-Andersen’s approach the state is privileged as the key institutional actor—even when its role is to “roll back the state” as under neo-liberal governments in the 1980s. However, to deal with the different conditions in poorer and transitional countries, we transform his triad of state–market–family into an octagon (see Figure 1, top right box). First, we add a “community” domain to the other three. The notion of community here refers to the multitude of sub-societal organizational forms, including NGOs, and the related notion of civil society. The addition of “community” results in what Wood, 2000 and Wood, 2003a previously called the “institutional responsibility square.” But here, we add a global dimension, recognizing that poorer, and now transitional, countries have a greater over-reliance in all four domains upon international actors and transfers. This results in a supra-national equivalent of the four domestic components: global markets; donors and other international governmental organizations; international NGOs and other “voice” organizations; and the “internationalized household”—trying to avert risk predominantly through migration and remittances.

Four further points need to be made about the significance of this simple modification. First, we are explicitly moving on from a legal discourse about rights and entitlements which sees them only existing in a statutory sense with formal sanctions to ensure the fulfillment of correlative duties. Rather we are adding the possibility that for poor people in poor countries, meaningful rights and correlative duties may be found through informal community arrangements. Thus we offer a sociological rather than essentially legal discourse about rights. And we also recognize that rights and correlative duties in all four domains may degrade and break down. This, alas, is the institutional reality for many of the poorest parts of the world whether in sub-Saharan Africa ( Bevan, 2004b), or Afghanistan or the West Bank and Gaza.

Second, the notion of “community” has to be deconstructed with subtlety. It is not just a reference to small scale, homogenous reciprocity. Rather it represents a wider range of institutional practices between the state and the household involving hierarchy as well as reciprocity, thus inequality and power. It also represents a continuum from immediately local and ascriptive relations (kinship groups, clans, villages, and so on) to wider, more organized and purposive ones (civil society organizations, including non-governmental organizations). In another language, it represents the range of institutional practices from personal networks to more abstract social capital.

Third, the international dimension connects to all four domestic domains. Within poorer countries with high aid dependency as well as reliance upon foreign direct investment and household incomes diversified through migration and remittances, the relationship between informal and formal rights and correlative duties clearly extends beyond the domestic arena; the international dimensions should therefore be included within the welfare regime. In effect the international dimension expands the risk pool within which security is sought and uncertainty managed.

Fourth, a crucial feature that the IRM shares in common with welfare regime analysis is that these institutions do not operate independently from the others in terms of rules and pervading moralities. In other words, there is “permeability.” This in turn sets limits to the possibility of one set of institutions counteracting or compensating for the dysfunctional effects of another.

It has been familiar to assert that the state can compensate, in distributional terms, for the market.6 While there is truth to this argument, this truth re-affirms permeability rather than challenges it. So, in developed, politically settled, societies, we might acknowledge a consistency between the publicly espoused principles of fairness, equity, transparency and trust as they operate in all domestic institutions of the IRM. Of course people are selfish and engage, for example, in tax avoidance and cheating, but not to the point of allowing anarchy and chaos to prevail over order. It is as if people know their own predilections for selfishness in their private “market” and “community” domains and deliberately accept the obligations of citizenship enacted through the state domain. They accept the state because they acknowledge their own propensity along with those of others to otherwise free-ride. It is the qualified freedom of much bourgeois political philosophy.

The problem arises when permeability functions with the opposite effect and when alternative principles prevail: of privilege; of natural superiority of rights and entitlements; and of selfishness; of private short-term gain; of fission; and of social closure. Here all the domestic components of the IRM exhibit failures. Markets are imperfect, communities clientelist and socially exclusive,7 households patriarchal and states marketized and/or patrimonial. Under such conditions, how does it make sense to expect the state to disentangle itself from deep social and political structures and function to compensate for them? As Poulantzas (1969) once put it, “the state is a condensate of class relations.” In this situation all are prisoners. The issue is whether the prison is worth living in or not, and what functions it performs. But do not expect its west wing to “compensate” for its east wing! (Wood, 2000). We return to this issue in the final section.

Resultat (svenska) 1:

Innehållsmässigt, förkroppsligar begreppet en välfärd regim förhållandet mellan uppsättningar av rättigheter å ena sidan och korrelat tjänsteutövning på den andra. Det sätt som detta förhållande anges är en produkt av historien, särskilt en historia speglar förhållandet i olika epoker mellan inhemska institutioner och den globala ekonomin. Dessa interrelations begränsa relativa självständighet och legitimitet av statligt, och föra ett antal icke-statliga aktörer på såväl global som lokal nivå våra generell hänsyn av socialpolitiken. Således, för många samhällen i dag rättigheter kan inte bara förstås i strikt lagstadgade mening; och motsvarande skyldigheter kommer, om alls, från domäner än den inhemska.Naturligtvis, är verkligheten mer komplicerad än sådan en klassifikation, i den meningen att regioner eller länder inom dem kan kombinera element av alla tre typer inom en enda social formation. Således olika kategorier av ett lands befolkning kan uppleva olika primära regimer: några framgångsrikt kan ingå i statligt skydd; andra beroende av gemenskapen och familj arrangemang. och andra uteslutna mer från formell eller informell mainstream arrangemang och beroende av mycket personlig politico-milisen beskyddare, där en känsla av otrygghet är utbredd. Men inom denna komplexitet av hybrider, vi verkligen klustring olika länder av världen in i en primär förening med en av dessa tre regimen groups.53. den teoretiska ramenVi härleda dessa huvudtyper av välfärd regimer inom en teoretisk ram som presenteras i figur 1. Det består av fyra delar: den institutionella ramen, den institutionella ansvar matris (IRM) eller välfärd blanda, välfärd situationen för befolkningen, och mönstret för stratifiering och mobilisering.Teoretisk ram för att jämföra välfärd regimer.Figur 1. Teoretisk ram för att jämföra välfärd regimer.Figur alternativLåt oss börja längst höger i figur 1 med slutliga evaluerande principen: välfärd resultaten av befolkningen. Dessa hänvisar till graden av fattigdom och andra åtgärder av låg eller otillräckliga resurser, de behöver-tillfredsställelse av befolkningen (i vilken utsträckning deras grundläggande och mellanliggande behov är), och den osäkerhet som de upplever. Dessa välfärd resultat förklaras mest omedelbart av IRM eller välbefinnande mixen (överst till höger i figur 1). Detta är det institutionella landskapet som människor har att fullfölja sitt uppehälle och välbefinnande mål, med hänvisning till rollen av regeringen, gemenskapen (informella samt organiserad, som icke-statliga organisationer och gemenskapens organisationer), privata marknadsverksamhet och hushållet mildra osäkerhet och välbefinnande, tillsammans med rollen som på internationella aktörer och processer. Välfärd-blandning i sin tur kraftigt formas av de grundläggande institutionella förhållandena i ett land (överst till vänster i figur 1): genomslagskraft och karaktären av marknader, legitimiteten i staten, omfattningen av samhällelig integration, kulturvärden och landet ställning i det globala systemet. Slutligen är den stratifiering system och mönster av politiska mobilisering av eliter och andra grupper (längst ner till vänster i figur 1) både orsak och följd av andra faktorer. Stratifiering systemet avser befintliga maktfördelningen i ett samhälle och spänna av samhälleliga orättvisor. Dessa form – men inte avgöra — de åtföljande mobiliseringarna av olika grupper och föreningar. Detta kommer ofta återge de institutionella villkoren för samhället, men de kan agera för att undergräva dem och därmed förändra välfärd mix och mönster av välfärden i landet. Å andra sidan, den välfärd mix och välfärd resultat också påverka arten av politiska mobiliseringarna i framtiden.Inom denna ram två funktioner i matrisen institutionella ansvar är särskilt innovativa: gemenskapen och globala dimensioner. I Esping-Andersens strategi staten är privilegierad som institutionella huvudaktören – även om dess roll är att "rulla tillbaka staten" som under nyliberala regeringar på 1980-talet. Dock för att ta itu med de olika förhållandena i fattigare och övergångsbestämmelser länder, vi förvandla sin triad av staten-marknaden – familjen till en oktagon (se figur 1, övre högra rutan). Det första lägger vi en "community" domän till de andra tre. Begreppet gemenskapen här avser mängden sub samhälleliga organisatoriska former, inklusive icke-statliga organisationer och relaterade begreppet civilsamhället. Tillägg av "community" resulterar i vad trä, 2000 och trä, 2003a tidigare kallades den "institutionella ansvar torget." Men här, vi lägger till en global dimension, inser att fattigare, och nu övergångsbestämmelser, länder har en större övertro i alla fyra domäner på internationella aktörer och överföringar. Detta resulterar i en överstatlig motsvarande fyra inhemska komponenter: globala marknader. givare och andra internationella statliga organisationer. internationella frivilligorganisationer och andra "röst" organisationer. och "internationaliserade hushållet" – försöker avvärja risken huvudsakligen genom migration och remitteringar.Fyra ytterligare punkter måste göras om betydelsen av denna enkla ändring. Vi är först uttryckligen väg på från en juridisk diskurs om rättigheter och förmåner som ser dem bara befintliga i lagstadgade mening med formella sanktioner för att säkerställa uppfyllandet av motsvarande arbetsuppgifter. Snarare vi lägger till möjligheten att för fattiga människor i fattiga länder, meningsfull rättigheter och motsvarande skyldigheter kan hittas genom informella gemenskapsordning. Vi erbjuder således en sociologisk snarare än i huvudsak juridisk diskurs om rättigheter. Och vi inser också att rättigheter och motsvarande skyldigheter i alla fyra domäner kan brytas ned och bryta ner. Detta, är tyvärr den institutionella verkligheten för många av de fattigaste delarna av världen antingen i subsahariska Afrika (Bevan, 2004b), eller Afghanistan eller på Västbanken och i Gaza.Andra har begreppet "community" att vara dekonstrueras med finess. Det är inte bara en referens för småskaliga, homogen ömsesidighet. Snarare utgör ett större antal institutionella förfaranden mellan staten och hushållet som rör hierarki och ömsesidighet, således ojämlikhet och makt. Det utgör också ett kontinuum från omedelbart lokala och ascriptive förbindelser (släktskapet grupper, klaner, byar och så vidare) till bredare, mer organiserade och ändamålsenlig kära (civila samhällets organisationer, däribland icke-statliga organisationer). På ett annat språk representerar det den institutionella praxis från personliga nätverk till mer abstrakt socialt kapital.För det tredje ansluter internationella dimension till alla fyra inhemska domäner. I fattigare länder med höga stöd beroende samt tillit till utländska direktinvesteringar och hushållens inkomster diversifierad genom migration och penningförsändelser, förhållandet mellan informella och formella rättigheter och motsvarande skyldigheter tydligt sträcker sig utanför hemmaplan; internationella aspekter bör därför ingå i välfärd regimen. I praktiken expanderar den internationella dimensionen risk pool inom vilken säkerhet söks och osäkerheten hanteras.Fjärde, en avgörande funktion som IRM delar gemensamt med välfärd regimen analys är att dessa institutioner inte fungerar självständigt från andra när det gäller regler och genomsyrar moral. Med andra ord, finns det "permeabilitet." Detta sätter i sin tur gränser för möjligheten av en uppsättning institutioner motverka eller kompensera för dysfunktionella effekter av en annan.Det har varit bekant att hävda att staten kan kompensera, i fördelningsfrågor termer, för market.6 medan det finns sanning i detta argument, denna sanning åter bekräftar permeabilitet snarare än utmanar det. Så, i utvecklade, politiskt lugn, samhällen, vi kan erkänna en överensstämmelse mellan offentligt hyllades principerna om rättvisa, jämlikhet, öppenhet och förtroende som de fungerar i alla inhemska institutioner för IRM. Naturligtvis är människor själviska och engagera sig, exempelvis i skatteflykt och fusk, men inte till grad att tillåta anarki och kaos råda över beställer. Det är som om människor vet sina egna preferenser för egoism i deras privata "marknaden" och "community" domäner och medvetet acceptera skyldigheter medborgarskap antogs genom statliga domänen. De accepterar staten eftersom de erkänner sin egen benägenhet tillsammans med andras till annars snålskjuts. Det är mycket borgerliga politiska filosofi kvalificerad frihet.Problemet uppstår när permeabilitet fungerar med motsatt effekt och när alternativa principer företräde: privilegium; av naturliga överlägsenhet av rättigheter och förmåner; och av själviskhet; av privata kortsiktig vinning; av fissionen; och social stängning. Här uppvisar alla inhemska komponenter i IRM misslyckanden. Marknader är ofullkomliga, gemenskapernas nationella och socialt exklusiva, 7 hushåll patriarkala och staterna marketized och/eller patrimonial. Under sådana förhållanden, hur är det meningsfullt att förvänta sig att staten ska skilja sig från djupa sociala och politiska strukturer och funktion för att kompensera för dem? Som Poulantzas (1969) en gång uttryckte det, "staten är ett kondensat av klassrelationer." I denna situation är alla fångar. Frågan är om fängelset är värd att leva i eller inte och vilka funktioner den presterar. Men förvänta dig inte dess västra flygeln att "kompensera" för dess östra flygeln! (Trä, 2000). Vi återkomma till denna fråga i det sista avsnittet.

Resultat (svenska) 2:

Materiellt, begreppet ordning välfärd förkroppsligar förhållandet mellan uppsättningar av rättigheter å ena sidan och utförandet av korrelativa tullar å andra sidan. Det sätt på vilket detta förhållande anges är en produkt av historia, särskilt en historia som återspeglar sambandet i olika epoker mellan inhemska institutioner och den globala ekonomin. De inbördes begränsa den relativa autonomi och statens legitimitet och föra en rad icke-statliga aktörer på global och lokal nivå i vår generaliserad hänsyn till socialpolitik. Således, för många samhällen i dag, rättigheter kan inte bara förstås i ett strikt lagstadgad bemärkelse; och korrelat arbetsuppgifter kommer, om alls, från andra källor än den inhemska staten domäner. Naturligtvis är verkligheten mer komplicerad än en sådan klassificering, i den meningen att regioner eller länder inom dem kan kombinera delar av alla tre typerna i en enda social bildning. Således kan olika kategorier av ett lands befolkning uppleva olika primära regimer: en del kan vara framgångsrikt införlivas i statligt skydd; andra beroende av samhället och familjearrangemang; och andra mer utestängda från formella eller informella vanliga arrangemang och beroende av mycket personlig politisk-milis beskyddare, där en känsla av otrygghet är utbrett. Men inom denna komplexa hybrider är vi verkligen klustring olika länder i världen i en primär förening med en av dessa tre regim groups.5 3. Den teoretiska referensramen vi härleda dessa huvudtyper av välfärdssystem inom ett teoretiskt ramverk som presenteras i Figur 1. Den innefattar fyra delar: den institutionella ramen, matrisen institutionella ansvaret (IRM) eller välfärd mix, välfärds situationen för befolkningen, och mönstret . av skiktning och mobilisering. Teoretisk ram för att jämföra regimer välfärds Figur 1. Teoretisk ram för att jämföra välfärdssystem. Figur alternativ Låt oss börja längst ner till höger i figur 1 med principen om sista värderande: välfärds resultaten av befolkningen. Dessa avser omfattningen av fattigdom och andra åtgärder för låg eller otillräckliga resurser, om behovet av tillfredsställelse av befolkningen (i vilken utsträckning deras grundläggande och mellanliggande behov uppfylls), och den osäkerhet de upplever. Dessa välfärdsresultat förklaras mest omedelbart av IRM eller välbefinnande mix (överst till höger i figur 1). Detta är den institutionella landskapet inom vilka människor måste fortsätta sitt uppehälle och välbefinnande mål, med hänvisning till statens roll, gemenskap (informella liksom organiserad, såsom icke-statliga organisationer och lokala organisationer), privatmarknaden sektorns verksamhet, och hushåll i mildra otrygghet och välbefinnande, vid sidan av rollen att matcha internationella aktörer och processer. Välfärds mix i sin tur i hög grad formas av de grundläggande institutionella förhållanden i ett land (överst till vänster i figur 1): pervasivenessen och karaktär av marknaderna, statens legitimitet, omfattningen av samhälleliga integration, kulturvärden och position land i det globala systemet. Slutligen är skiktning systemet och mönster av politisk mobilisering av eliten och andra grupper (nederst till vänster i figur 1) både orsak och verkan av de andra faktorerna. Stratifieringen systemet hänvisar till den befintliga maktfördelningen i ett samhälle och en rad olika samhälleliga orättvisor. Dessa form men inte bestämma-åtföljande mobiliseringar av olika grupper och koalitioner. Dessa kommer ofta återge de institutionella förhållanden i samhället, men de kan agera för att undergräva dem och därigenom förändra välfärdsmixen och mönster av välfärden i landet. . Å andra sidan, välfärds mix och välfärdsutfall påverkar också vilken typ av politiska mobiliseringar i framtiden Inom denna ram, två egenskaper hos matris det institutionella ansvar är särskilt nyskapande: samhället och globala dimensioner. I Esping-Andersens inställning staten är privilegierad som institutionell nyckelaktör, även när dess roll är att "rulla tillbaka staten" som i nyliberala regeringar på 1980-talet. Men för att ta itu med de olika villkoren i fattigare och övergångsländer, vi förvandla sin triad av statligt marknads familj i en oktagon (se figur 1, övre högra rutan). Först lägger vi en "community" domän till de andra tre. Begreppet gemenskap här hänvisar till de många under samhälleliga organisationsformer, inklusive icke-statliga organisationer, och tillhörande begreppet det civila samhället. Tillägget av "community" resulterar i vad Wood, 2000 och Wood, tidigare 2003a kallas "institutionella torget ansvar". Men här, vi lägger till en global dimension, som erkänner att fattigare, och nu övergångs länder har en större övertro på alla fyra områden vid internationella aktörer och överföringar. Detta resulterar i en överstatlig motsvarighet till de fyra inhemska komponenter: globala marknader; givare och andra internationella statliga organisationer; internationella frivilligorganisationer och andra "röst" organisationer; och "internationalise hushåll"-Försöker att avvärja risken främst genom migration och remitteringar. ytterligare fyra punkter måste göras om betydelsen av denna enkla ändring. Först, vi uttryckligen övergår från en juridisk diskurs om rättigheter och förmåner som ser dem bara finns i en lagstadgad bemärkelse formella sanktioner för att säkerställa fullgörandet av korrelativa arbetsuppgifter. Snarare vi lägger till möjligheten att fattiga människor i fattiga länder kan menings rättigheter och korrelat skyldigheter hittas genom informella samhällsarrangemang. Därmed kan vi erbjuda en sociologisk snarare än väsentligen rättslig diskurs om rättigheter. Och vi också erkänna att rättigheter och korrelat uppgifter i alla fyra områden kan försämra och bryta ned. Detta, tyvärr, är den institutionella verklighet för många av de fattigaste delarna av världen även i Afrika söder om Sahara (Bevan, 2004b), eller Afghanistan eller på Västbanken och i Gaza. För det andra har begreppet "community" till dekonstrueras med finess. Det är inte bara en hänvisning till småskalig, homogen ömsesidighet. Snarare representerar ett bredare spektrum av institutionella praxis mellan staten och hushållet innebär hierarkin samt ömsesidighet, vilket ojämlikhet och makt. Det utgör också ett kontinuum från omedelbart lokala och ascriptive relationer (släktgrupper, klaner, byar, och så vidare) till bredare, mer organiserade och ändamålsenliga sådana (det civila samhällets organisationer, däribland icke-statliga organisationer). I ett annat språk, innebär det en rad institutionella praxis från personliga nätverk till mer abstrakt socialt kapital. För det tredje ansluter den internationella dimensionen på alla fyra inhemska domäner. Inom fattigare länder med beroende höga stöd samt beroendet av utländska direktinvesteringar och hushållens inkomster diversifierad genom migration och remitteringar, sträcker sig tydligt förhållandet mellan informella och formella rättigheter och korrelat skyldigheter utanför den inhemska arenan; internationella dimensioner bör därför ingå i välfärdssystem. I själva verket den internationella dimensionen expanderar riskklasser inom vilka säkerhet söks och osäkerhet hanteras. För det fjärde, en viktig funktion att IRM andelar i gemensamt med välfärdsregim analys är att dessa institutioner inte fungerar oberoende av de andra i fråga om regler och genomsyrar moraler. Med andra ord, det finns "permeabilitet." Detta i sin tur sätter gränser för möjligheten att en uppsättning institutioner motverkande eller kompenserar för de dysfunktionella effekterna av en annan. Det har varit bekant att hävda att staten kan kompensera i fördelnings termer, för den market.6 Även om det finns sanning i detta argument, denna sanning åter bekräftar permeabilitet snarare än utmaningar. Så, i utvecklade, politiskt fast, samhällen, kan vi bekräfta en överensstämmelse mellan de allmänt hyllades principerna om rättvisa, jämlikhet, öppenhet och förtroende som de är verksamma i alla inhemska institutioner IRM. Naturligtvis människor är själviska och engagera, till exempel i skatteundandragande och fusk, men inte till den grad att tillåta anarki och kaos råda över ordning. Det är som om folk känner till sina egna preferenser för själviskhet i deras privata "marknaden" och "community" domäner och medvetet acceptera de skyldigheter som medborgarskapet antagits genom staten domänen. De accepterar staten eftersom de erkänner sin egen benägenhet tillsammans med andras på annat sätt åka snålskjuts. Det är den kvalificerade frihet mycket borgerliga politisk filosofi. Problemet uppstår när permeabilitet funktioner med motsatt effekt och när alternativa principer råda: privilegium; av naturliga överlägsenhet rättigheter och förmåner; och själviskhet; privata kortsiktig vinning; av fission; och socialt stängning. Här alla inhemska komponenter i IRM uppvisar brister. Marknaderna är ofullkomliga, samhällen clientelist och socialt exklusiv, 7 hushåll patriarkala och stater marketized och / eller nedärvd. Under sådana förhållanden, hur fungerar det vettigt att förvänta sig att staten att skilja sig från djupa sociala och politiska strukturer och funktion för att kompensera för dem? Som Poulantzas (1969) uttryckte det en gång, "staten är ett kondensat av klassförhållanden." I denna situation är alla fångar. Frågan är om fängelset är värt att leva eller inte, och vilka funktioner den presterar. Men förvänta dig inte dess västra flygeln för att "kompensera" för dess östra flygeln! (Wood, 2000). Vi återkommer till denna fråga i det sista avsnittet.

Resultat (svenska) 3:

innehållsmässigt, begreppet välfärd regim är förhållandet mellan olika rättigheter å ena sidan och utförandet av motsvarande uppgifter för den andra.det sätt på vilket det anges är en produkt av historia, framför allt en historia som återspeglar kopplingen i olika epoker mellan nationella institutioner och den globala ekonomin.dessa samband kringskurit de relativa oberoende och statens legitimitet, och med ett antal icke - statliga aktörer på den globala samt lokal nivå i vår allmänna hänsyn till socialpolitiken.för många samhällen i dag rättigheter endast kan förstås i en strikt rättslig bemärkelse, och motsvarande uppgifter kommer, om alls, från andra områden än de inhemska staten.

naturligtvis,verkligheten är mer komplicerad än en sådan klassificering, i den meningen att regioner eller länder i dem kan kombinera delar av alla tre typerna inom ett enda socialt formation.alltså, olika kategorier av landets befolkning kan få andra primära regimer: vissa kan vara framgångsrikt införlivats i statligt skydd; andra beroende av gemenskapen och familj arrangemang.och andra mer utestängda från formella eller informella allmänna bestämmelser och beroende av mycket personlig politisk - milisen beskyddare, i vilket en känsla av osäkerhet råder.men inom detta komplicerade hybrider, vi är verkligen sammanförande av olika länder i världen i ett primärt samband med någon av dessa tre regim grupper. 5

3.den teoretiska ramen

vi får dessa allmänna typer av sociala system inom en teoretisk ram som anges i figur 1.det består av fyra delar: den institutionella ramen, de institutionella ansvar matris (irm) eller välfärdsmixen, trygghet för befolkningen, och mönstret för stratifiering och mobilisering.


teoretiska ramen för att jämföra välbefinnande regimer.
figur 1.
den teoretiska ramen för att jämföra välbefinnande regimer.

figur alternativ









låt oss börja på botten av figur 1 med den slutliga utvärdering princip: sociala resultat av befolkningen.dessa hänvisar till omfattningen av fattigdomen och andra åtgärder för lågt eller otillräckliga resurser, behovet av förtjänsterna av befolkningen (i den utsträckning som deras grundläggande och mellanliggande behov är uppfyllda).