(d). Stretching the typology: insec

(d). Stretching the typology: insecurity regimes

Some commentators11 are prone to divide the world’s 6 billion population into three parts in the ratio 1:4:1. The first billion enjoy the wealth and security of rich developed countries (not to deny poverty within them, but to see it as easily solvable with present institutions); the next 4 billion are improving societies, with poverty declining and social capital slowly transforming informal security; but the final 1 billion will remain as the main target of development aid for at least the first half of the 21st century.

This final one billion is significantly concentrated in sub-Saharan Africa, which has been characterized by Bevan (2004b) as a regional insecurity regime with high uncertainty, and clearly representing problems of vertical and horizontal integration. She develops a generic model of “in/security” regimes (Bevan, 2004a) which has more relevance to peripheral, dangerous and powerless zones of the world system, not only in sub-Saharan Africa (see Figure 2). Here the very essence of the nation-state is itself contested, partly as a result of colonial history and post-colonial settlements which transgressed other, competing, primordial loyalties and identities. But these are also zones which are not articulated into the global political economy as national economies, and which thereby experience highly unregulated market conditions and collusions with foreign capital, mediated by patron, warlord and comprador economic agents. Weak states are therefore open to powerful external forces ranging from the world powers, through external governmental organizations, transnational corporations, international NGOs, to criminal networks. These interact with local patrons to reinforce patronage relationships, resulting either in precarious adverse incorporation and dependence of the population, or the exclusion of groups from any form of livelihood and welfare and their consequent destruction. The result is a combination of predatory capitalism; variegated forms of oppression; inadequate, insecure livelihoods; shadow, collapsed and/or criminal states; diffuse and fluid forms of political mobilization reproducing adverse incorporation and exclusion; and political fluidity if not outright chaos. The outcomes have been deteriorating health, denial of education and rising poverty in many areas. Superimposed on this, in many parts of the subcontinent, the HIV-AIDS pandemic and/or war and civil conflict have generated extreme levels of suffering.




A taxonomy of global welfare regimes.
Figure 2.
A taxonomy of global welfare regimes.

Figure options







The pursuit of secure welfare in these circumstances can presume none of the institutional performance labels, which apply to the other two families of welfare regime. Insecurity regimes thus exhibit a far more tenuous relationship between rights and correlative duties, seeing survival mechanisms as more transient and contingent upon the particular alliances fabricated by power holders. Thus the poor have to adapt continuously, negotiating short term solutions to welfare in the absence of longer term ones. This is a world of unstable and frequently violent fission and fusion in which the pursuit of secure welfare is virtually divorced from any recognizable sense of social policy. Reaching poor people with weakened personal social resources in these circumstances of dysfunctional social capital and weak public goods becomes more of a relief process than even a rehabilitation one.

Furthermore, one may question, especially in sub-Saharan Africa, whether the regime label can be confined to the national level. Bevan argues that major areas of Africa resemble more an open field of play for powerful external interests. Many states are “incoherent” in two senses: they are not institutionally differentiated from the societies within which they are embedded, and they lack meaningful territorial borders. As a result, the external players intrude into and enmesh with domestic elites in a novel and menacing way. This can enhance the power of the military, criminals and informal elites in ways which establish a perverted form of path dependency. The World Bank and the IMF, recently converted to pro-poor growth, now earnestly wish to reverse this downward spiral, but this entails confronting the results of past international involvements.

To summarize this description of sub-Saharan Africa and regions with similar conditions, the strongest test of a regime analysis, there are systemic patterns in the interaction between individuals and institutions. The overwhelming reliance on individuals in households generates gross insecurity and poor levels of need satisfaction. The emergence of stable informal mechanisms at some kind of community level is blocked by the predatory behavior of actors within the state and market corners of the IRM, including internationally. Thus powerful external players interact with weak internal actors to generate conflict and political instability. These regimes spill over national boundaries, which have been weakly constructed in the face of alternatively enduring solidarities and identities, based on ethnicity, language and religion—that is, problematic horizontal integration. Under such conditions, governments cannot play even a vestigial governance and security-enhancing role. The outcome is a vicious circle of insecurity, vulnerability and suffering for all but a small elite and their enforcers and clients. Pockets of social development and African success stories qualify but do not alter this conclusion.

Putting together the cluster analysis and regional case studies, we tentatively propose the following taxonomy of welfare regimes across the globe (see Figure 2).12

Resultat (svenska) 1:

(d). Stretching indelning: osäkerhet regimerVissa commentators11 är benägna att fördela jordens 6 miljarder befolkning i tre delar i förhållandet 1:4:1. Den första miljarden njuta av rikedom och säkerheten i rika länder (inte att neka fattigdom inom dem, men se det som lätt lösbara med nuvarande institutioner). den nästa 4 miljarder är bättre samhällen med fattigdomen minskar och socialt kapital långsamt förvandla informella säkerhet. men den sista 1 miljard kommer att förbli som det främsta målet för utvecklingsbistånd för åtminstone första halvan av 2000-talet.This final one billion is significantly concentrated in sub-Saharan Africa, which has been characterized by Bevan (2004b) as a regional insecurity regime with high uncertainty, and clearly representing problems of vertical and horizontal integration. She develops a generic model of “in/security” regimes (Bevan, 2004a) which has more relevance to peripheral, dangerous and powerless zones of the world system, not only in sub-Saharan Africa (see Figure 2). Here the very essence of the nation-state is itself contested, partly as a result of colonial history and post-colonial settlements which transgressed other, competing, primordial loyalties and identities. But these are also zones which are not articulated into the global political economy as national economies, and which thereby experience highly unregulated market conditions and collusions with foreign capital, mediated by patron, warlord and comprador economic agents. Weak states are therefore open to powerful external forces ranging from the world powers, through external governmental organizations, transnational corporations, international NGOs, to criminal networks. These interact with local patrons to reinforce patronage relationships, resulting either in precarious adverse incorporation and dependence of the population, or the exclusion of groups from any form of livelihood and welfare and their consequent destruction. The result is a combination of predatory capitalism; variegated forms of oppression; inadequate, insecure livelihoods; shadow, collapsed and/or criminal states; diffuse and fluid forms of political mobilization reproducing adverse incorporation and exclusion; and political fluidity if not outright chaos. The outcomes have been deteriorating health, denial of education and rising poverty in many areas. Superimposed on this, in many parts of the subcontinent, the HIV-AIDS pandemic and/or war and civil conflict have generated extreme levels of suffering.En taxonomi av globala välfärden regimer.Figur 2. En taxonomi av globala välfärden regimer.Figur alternativJakten på säkert välfärd under dessa omständigheter kan förutsätta ingen av institutionella prestanda etiketterna, som gäller för de andra två familjerna välfärd regim. Osäkerhet regimer uppvisar således en mycket mer subtilt relation mellan rättigheter och motsvarande skyldigheter, se överlevnad mekanismer som mer övergående och knuten till särskilda allianserna fabricerade av innehavare av makt. Således har fattiga att anpassa sig kontinuerligt, förhandla kortsiktiga lösningar till välfärd i brist på längre sikt och kära. Detta är en värld av instabil och ofta våldsamma fission och fusion där jakten på säkert välfärd är praktiskt taget skild från någon igenkännlig känsla av socialpolitiken. Att nå fattiga människor med försvagat personliga sociala resurser under dessa omständigheter av dysfunktionella sociala kapital och svaga offentliga nyttigheter blir mer av en relief process än ännu en rehabilitering en.Dessutom kan man ifrågasätta, särskilt i Sahara, om regimen etiketten kan begränsas till nationell nivå. Bevan hävdar att stora områden i Afrika mer likna ett öppet fält för kraftfulla externa intressen. Många stater är "osammanhängande" i två bemärkelser: de inte institutionellt göras åtskillnad mellan från de samhällen där de är inbäddade, och de saknar meningsfulla territoriella gränser. Som ett resultat, de externa spelarna inkräktar på och garnas med inhemska eliten i en roman och hotfulla sätt. Detta kan stärka kraften i den militära, brottslingar och informella eliten på sätt som upprättar en perverterad form av sökvägen beroende. Världsbanken och IMF, nyligen konverterade till fattiga tillväxt, önskar innerligt nu att vända denna nedåtgående spiral, men detta innebär att konfrontera resultaten av senaste internationella engagemang.To summarize this description of sub-Saharan Africa and regions with similar conditions, the strongest test of a regime analysis, there are systemic patterns in the interaction between individuals and institutions. The overwhelming reliance on individuals in households generates gross insecurity and poor levels of need satisfaction. The emergence of stable informal mechanisms at some kind of community level is blocked by the predatory behavior of actors within the state and market corners of the IRM, including internationally. Thus powerful external players interact with weak internal actors to generate conflict and political instability. These regimes spill over national boundaries, which have been weakly constructed in the face of alternatively enduring solidarities and identities, based on ethnicity, language and religion—that is, problematic horizontal integration. Under such conditions, governments cannot play even a vestigial governance and security-enhancing role. The outcome is a vicious circle of insecurity, vulnerability and suffering for all but a small elite and their enforcers and clients. Pockets of social development and African success stories qualify but do not alter this conclusion.Putting together the cluster analysis and regional case studies, we tentatively propose the following taxonomy of welfare regimes across the globe (see Figure 2).12

Resultat (svenska) 2:

(d). Stretching indelning: otrygghet regimer Vissa commentators11 är benägna att dela upp världens 6 miljarder invånare i tre delar i förhållandet 1: 4: 1. Den första miljard njuta av rikedom och säkerhet rika utvecklade länderna (inte att förneka fattigdomen inom dem, men att se det lika lätt lösas med nuvarande institutioner); nästa 4000000000 förbättrar samhällen, med fattigdom minskar och socialt kapital långsamt omvandla informellt säkerhet; men den slutliga 1 miljard kvarstår som det främsta målet för utvecklingsstöd till åtminstone den första hälften av 21-talet. Denna slutliga miljard avsevärt koncentrerad till Afrika söder om Sahara, som har präglats av Bevan (2004b) som en regional otrygghet regim med stor osäkerhet, och tydligt representerar problem med vertikal och horisontell integration. Hon utvecklar en generisk modell av "in / säkerhet" regimer (Bevan, 2004a) som har mer relevans för perifera, farliga och maktlösa zoner i världssystemet, inte bara i Afrika söder om Sahara (se figur 2). Här själva kärnan i nationalstaten är själv omtvistade, bland annat till följd av kolonial historia och postkoloniala bosättningar som överträdde andra, konkurrerande, primordiala lojaliteter och identiteter. Men dessa är också områden som inte är ledade i den globala politiska ekonomin som de nationella ekonomierna, och som därmed uppleva mycket oreglerade marknadsförhållanden och collusions med utländskt kapital, genom medling av beskyddare, krigsherren och compradorernas ekonomiska aktörer. Svaga stater är därför öppna för starka yttre krafter som sträcker sig från världens makter genom externa statliga organisationer, transnationella företag, internationella icke-statliga organisationer, till kriminella nätverk. Dessa samverkar med lokala kunder att stärka beskydd relationer, vilket resulterar antingen i otrygga negativ införlivande och beroende av befolkningen, eller uteslutande av grupper från varje form av försörjning och välfärd och deras därmed förstörelse. Resultatet är en kombination av aggressiv kapitalism; brokiga former av förtryck; otillräckliga, osäkra försörjningsmöjligheter; skugga, kollapsade och / eller kriminella stater; diffusa och flytande former av politisk mobilisering återgivning negativa införlivande och utslagning; och politiska fluiditet för att inte säga kaos. Resultaten har sämre hälsa, förnekande av utbildning och ökad fattigdom i många områden. Lagrad på denna, i många delar av subkontinenten, hiv-aids-pandemin och / eller krig och civila konflikter har genererat extrema nivåer av lidande. En taxonomi globala välfärdssystemen. Figur 2. En taxonomi globala välfärdssystemen. Figur alternativ De strävan efter säker välfärd under dessa omständigheter kan anta någon av de institutionella prestanda etiketter som gäller för de andra två familjer av välfärdsregim. Otrygghet regimer uppvisar alltså en mycket mer svag relation mellan rättigheter och korrelativa skyldigheter, se överlevnadsmekanismer som mer flyktiga och förutsätter särskilda allianser tillverkade av makthavare. Således de fattiga måste anpassa sig kontinuerligt förhandlar kortsiktiga lösningar till välfärd i frånvaro av långsiktiga sådana. Detta är en värld av instabil och ofta våldsamma fission och fusion, där jakten på säkra välfärden i stort sett skild från någon igenkännbar känsla av socialpolitiken. Nå fattiga människor med försvagade personliga sociala resurser under dessa omständigheter av dysfunktionella socialt kapital och svaga kollektiva nyttigheter blir mer av en lättnad process än ens en rehabiliterings en. Dessutom kan man ifrågasätta, särskilt i Afrika söder om Sahara, om regimen etiketten kan vara begränsas till nationell nivå. Bevan hävdar att stora områden i Afrika liknar mer en öppen spelplanen för kraftfulla externa intressen. Många stater är "osammanhängande" i två betydelser: de är inte institutionellt differentierade från de samhällen inom vilka de är inbäddade, och de saknar meningsfull territoriella gränser. Som ett resultat av de externa aktörer tränger in i och garnas med inhemska eliter på ett nytt och hotfull sätt. Detta kan öka kraften i militären, brottslingar och informella eliter på ett sätt som skapar en perverterad form av stigberoende. Världsbanken och Internationella valutafonden, som nyligen omvandlats till fattigdomsinriktad tillväxt, nu uppriktigt vill vända denna nedåtgående spiral, men detta innebär att konfrontera resultaten av tidigare internationella engagemang. För att sammanfatta denna beskrivning av Afrika söder om Sahara och regioner med liknande förhållanden, den starkaste testet av en regim analys föreligger systematiska mönster i samspelet mellan individer och institutioner. Den överväldigande beroende av individer i hushåll genererar brutto osäkerhet och dåliga nivåer av behovstillfredsställelse. Framväxten av stabila informella mekanismer på någon form av gemenskapsnivå blockeras av underprissättning av aktörer inom staten och marknads hörn av IRM, inklusive internationellt. Således starka externa aktörer interagerar med svaga interna aktörer för att skapa konflikter och politisk instabilitet. Dessa regimer spilla över nationsgränserna, som har svagt konstruerade med tanke på alternativt bestående solidariteter och identiteter, baserade på etnicitet, språk och religion, det är problematiskt horisontell integration. Under sådana förhållanden kan regeringarna inte spela även en rudimentär styrning och säkerhet höjande roll. Resultatet är en ond cirkel av osäkerhet, utsatthet och lidande för alla utom en liten elit och deras tillsynsmyndigheter och kunder. Fickor av social utveckling och afrikanska framgångshistorier kvalificera men förändrar inte denna slutsats. Att sätta ihop klusteranalys och regionala fallstudier, vi preliminärt föreslår följande taxonomi av välfärdssystem över hela världen (se figur 2) .12

Resultat (svenska) 3:

(d).stretching typindelningen: otrygghet regimer

en commentators11 är benägen att dela upp världen är 6 miljarder invånare i tre delar i förhållande 1:4:1.den första miljarder åtnjuter välstånd och säkerhet för rika industriländer (inte fattigdomen inom dem, men att se det så lätt att lösa med nuvarande institutioner), de följande fyra miljarder euro är att förbättra samhällen,med fattigdom och socialt kapital minskar långsamt att omvandla informella säkerhet, men den slutliga 1 miljard euro kommer att förbli det viktigaste målet för utvecklingsstöd till åtminstone den första halvan av 2000 - talet.

det sista en miljard är mycket koncentrerad i afrika söder om sahara, som har präglats av bevan (2004b) som en regional osäkerhet system med stor osäkerhet.och klart företräder problem med vertikal och horisontell integration.hon får en allmän modell av "i / säkerhet" regimer (bevan, 2004a) som har större betydelse för perifera, farliga och maktlösa zoner i det globala systemet, inte bara i afrika söder om sahara (se figur 2).här är själva kärnan i nationalstaten själv är angripna,delvis som ett resultat av den koloniala historien och postkoloniala bosättningar som stred i andra, konkurrerande, primitiv lojalitet och identiteter.men detta är också områden som inte är tydligt i den globala ekonomi som nationella ekonomier och som därigenom upplever mycket oreglerat marknadsvillkor och collusions med utländskt kapital, förmedlad av beskyddare,